Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

Integrationsblogg: 1+1 blir alltid minst 3

Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

Till morgonkaffet läser jag om att EU står inför sin ödesdag, om ökad Natobevakning i Medelhavet och om folkstormen mot att ett ord i nationalsången ändrats i Mellos mellanakt – trots att det nu är flera veckor sen är en del fortfarande upprörda. Utanför mitt fönster faller snö i ett dunigt döljande täcke över min bakgård. Den blir vit och fin och orörd, förutom grannkattens små fotspår i en trad från krusbärsbuskarna till trädgårdsskjulet.

Vi rustar för att stänga gränserna, sluta oss inne och bevara allt det vi förknippar med det som är ”vårt” – oavsett om det är ett Europa som blivit alltmer ett eurocentriskt ego-projekt, om det är nationalsången som sista utposten för det heliga svenska, eller den egna bakgården som måste hållas orörd av ensamkommande eller EU-migranters störande rop på hjälp.

De goda insatsernas kraft

De goda nyheterna är inga nyheter, sägs det. Men för att fortsätta bygga tillsammans, motverka rädslans och förtvivlans krafter att stänga dörrar och gränser och retirera till våra trygga hörn – då måste vi fylla på med de goda nyheternas, de lyckade insatsernas, fantastiska kraft. Vi måste fylla på med kunskap och insikt bortom plakatretoriken, så att vi fortsätter att möta utmaningarna, lösa problemen, kroka arm och kämpa vidare.

I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukar begreppet integration beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Sug på orden. Skilda delar förenas till en större helhet. 1 + 1 blir 3 i denna mänskliga matematik, så som väl fungerande relationer fungerar då de adderar individers egenskaper till något gemensamt starkare och bättre. Det är samhällets själva grundtanke, att tillsammans kan vi skapa något mer än det som vi som enskilda individer kan skapa var för sig.

Grundtanken bakom Sveriges medeltida stadslag –”svensk är den som bygga och bo i Sverige varifrån hon än räknar sitt ursprung” – var att ett öde litet land långt upp i ett avlägset bakvalshörn till Europa var i stort behov av invandring av människor med andra viktiga kunskaper än vi svenskar själva hade. Tillsammans kunde vi så småningom bygga en framväxande industri och ett välmående fredligt samhälle.

Jag ser det goda varje dag

Det var också grundtanken bakom FN:s bildande – att vi skapar något gemensamt utifrån en grundläggande överenskommelse om alla människors kompromisslösa rättigheter till frihet, trygghet och utveckling. Det låter kanske som en from tanke från en tid alltför olik den vi nu står inför, en naiv Jonatan Lejonhjärta-tanke som nu slagits i kras som en flyktingbåt mot Lesbos klippor?

Jag vägrar tro det och jag vägrar acceptera att mina barn ska få en uppfattning om att deras framtid tillsammans med andra i Europa, så väl som i världen, är överskuggad av domedagsmoln. De goda nyheterna är de viktigaste nyheterna vi har, och en sansad saklig kunskap är grunden för att vi ska kunna fatta goda beslut på bred front och tillsammans. Jag som jobbar inom SFI och integration ser de goda nyheterna formas varje dag.

En svensk entreprenör skänker hundra miljoner till SOS Barnbyar. På Facebook reser sig tusentals och yttrar sin avsky mot främlingsfientlighet i nätverk som ”Front mot rasism”. Det finns stor efterfrågan på arbetskraft i Sverige och ekonomin är stark. Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, fortsätter enträget sin folkbildande insats och trummar fram bevis efter bevis på att världen, trots utmaningar, blir bättre.

I am neither an optimist nor a pessimist. I am a possibilist”, säger Rosling i en av sina TED-föreläsningar, och att vara möjliggörare är det finaste man kan vara. Rosling är en utmärkt pedagog och kunskap är hans främsta verktyg för att bygga en bättre värld. Möjliggörarna finns på många ställen i samhället, på flera arenor i föreningsliv, näringsliv och politik. Men framför allt skapas möjligheter varje dag i Sveriges alla klassrum, tack vare alla de hängivna lärare som arbetar med kunskaps- och integrationsbygget – och vi vet att 1+1 alltid blir minst 3.

Ulrika Lundquist
Utvecklingschef och nationell rektor, språk och integration, Hermods

#integration