Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

Integrationsblogg: Lärare utan gränser

Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

Min dotter har läst klart Boktjuven av Markus Zusak och när hon väl har gråtit färdigt – för dess fantastiskt sorgliga och kärleksfulla innehåll, men också för att den är slut – så diskuterar vi människors val, mod och feghet, civilkurage eller begripliga rädsla för att själva hamna i fara om man skulle hjälpa någon annan. Vad avgör om man är en fegis eller en hjälte? frågar hon, och jag måste ta lite hjälp för att kunna ge ett vettigt svar.

Det har gjorts en studie av de människor som riskerade sitt eget liv för att rädda judar under andra världskriget – vad de hade gemensamt som kan förklara det mod och det rättspatos som de visade, när andra grannar, vänner eller släktingar gjorde det motsatta. De som hjälpte var till ytan helt olika människor, från alla samhällsklasser, utåtriktade eller blyga, från landet eller staden, utbildade eller ej. Men det som de hade gemensamt var en känsla av nödvändighet, någon måste göra något, och tilltron till sig själv att se att denne någon är jag. De förenades av att de fått träffa andra människor från andra religioner och kulturer redan i barndomen, och de hade alla uppfostrats i en anda av frihet och ansvar snarare än lydnad. Uppväxten hade präglats av familjens eller närsamhällets engagemang i något större än den egna kretsen – ett föreningsengagemang, en kyrka, en fackförening eller liknande. Och de människor som själva upplevt krissituationer som krig, våld och flykt var också mer benägna att hjälpa andra även i vardagssituationer.

Detta ger mig en sådan rusning av stolthet och glädje. Inte bara för mina egna barn som genom vårt liv mött människor av alla de slag och som lärt sig av vårt engagemang för Amnesty, Rädda Barnen och Plan International. Utan för betydelsen av mångkulturella skolor där elever får interkulturell kompetens samtidigt som de lär sig vårt samhälles värdegrund, där allas rättigheter och skyldigheter ska gå över varje gräns och olikhet mellan människor. Över att vi i Sverige har förmånen att ha människor som flyttar och flyr hit, så att vi därigenom får chansen att växa och utvecklas, som samhälle så väl som individer, som folk

Förutsatt att det finns interkulturell medvetenhet, kompetens och ledarskap i dessa skolor och i vårt samhälle, vill säga. Interkulturalitet handlar om mer än endast etniska relationer, det handlar om att respektera, acceptera och överbygga olikheter. Det handlar om att uppnå social jämställdhet, alltså rätten till att bli behandlad som alla andra oavsett genus, funktionsnedsättning, ursprung eller sexuell läggning. För etniska grupper handlar det om ett erkännande av kulturen samt rätten till ett jämlikt deltagande i majoritetssamhället. (Goldstein-Kyaga&Borgström 2011:14)

Bemötandet som lärare ska ge varje elev är ett fördomsfritt förhållningssätt med öppenhet och respekt. Det handlar om att vara medmänniska, att man ser vikten av att förstå elever med olika erfarenheter och referensramar. Allas vår kultur är osynlig för oss tills vi möter någon annans. Varje individ följer sina egna kulturella mönster och ramar vilket innebär att i princip alla har sitt eget sätt att kommunicera på. När två individer från skilda kulturer kommunicerar med varandra uppstår ett interkulturellt möte. Att effektivt kommunicera i en sådan situation kan till exempel innebära att läraren förmedlar en insikt och förståelse för det individen säger och gör. Samtidigt som man skapar ett gemensamt språk som resulterar i att man förstår varandra och skapar en känsla av gemenskap.

Vi som arbetar med integration och interkulturellt lärande vet betydelsen av detta, samtidigt är det ett ständigt lärande som sker genom hela livet, genom alla de möten vi vågar ta på allvar så att vi verkligen öppnar oss för olikheter, men i en strävan för gemensam förståelse och ödmjukhet. Lyssnandets pedagogik är ett vackert ord, men också en riktigt svår konst i praktiken. Kommer på att vi borde hylla alla de som jobbar med detta utmanande, svåra, viktiga framtidsbygge i form av ackumulering av civilkurage, mod och mångfald. Vi borde samla till en fond för Lärare utan gränser. De är viktigare än någonsin i vårt samhälle idag.

Ulrika Lundquist

Utvecklingschef och nationell rektor, Språk och Integration, Hermods

#integration