Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

Integrationsblogg: Ett samtal på en buss

Denna sida är en del av AcadeMedias medarbetarwebb

På bussen idag blev jag sådär varm i hjärtat. En liten, liten sak kan tyckas, men det är ofta i det lilla som den stora förändringen börjar. Jag råkade höra ett samtal mellan två kvinnor och jag uppfattade att de var före detta grannar som inte hade setts på ett tag.

– Vad gör du nuförtiden? frågade den första kvinnan.

Den andra kvinnan svarade:
– Jag jobbar på Arbetsförmedlingen med att hitta jobb till funktionsnedsatta.

Det tyckte den första kvinnan var ett viktigt och intressant jobb, och de stannade lite vid vad det innebär. Sen kom de väl in på att börja prata om barn och annat.

Sen sa plötsligt den första kvinnan:
– Jag måste bara berätta en sak. Vi sökte en ekonomiassistent till oss och då fick vi en ansökan från en kvinna som verkade jättebra och som hade rätt utbildning, så vi kallade henne till intervju. Men vet du, när hon kom så hade hon en person med sig, för hon var både döv och stum. Vi blev helt ställda! Hur pratar man med någon som inte kan höra eller prata? Och de kunde ju ha förvarnat så vi var beredda!

Kvinnan som jobbade på Arbetsförmedlingen ställde en motfråga.
– Jo, men hade ni kallat henne till intervju om ni visste att hon var döv och stum?

Den första kvinnan igen:
– Nej, det har du kanske rätt i. Men hur ska vi kunna jobba ihop, hon kan ju inte ha honom med sig överallt? Jag menar, hur ska vi kunna kommunicera?

Den andra kvinnan:
– Sånt där löser sig ju oftast. Det kan vara lite nytt i början men sen hittar man ju lösningar. Den mesta kommunikationen sker ju över tangentbordet eller smartphonen ändå.

Den första kvinnan igen:
– Men hur vet vi att hon har förstått vad hon ska göra?

Kvinnan som jobbade på arbetsförmedlingen svarade, med en ängels tålamod.
– Hon har ju klarat en universitetsutbildning, då kommer hon säkert kunna förstå vad hon ska göra.

Den första kvinnan:
– Jo, det var kanske dumt, vi har ju inte hittat någon annan.

Den andra kvinnan igen, hjältinnan i historien:
– Nu tycker jag att du säger till din chef att ni vill prova ett par månader, funkar det inte så får ni väl avbryta. Svårare än så behöver det inte vara.

Den första kvinnan, som nu hade kommit till en insikt som inte borde vara så svår att komma till, men som ändå tycks vara det:

– Du har rätt, det ska jag banne mig göra! Har hon klarat en universitetsutbildning utan att kunna höra eller prata – då är hon säkert jättesmart! Tack för att du hjälpte mig att tänka rätt, det här hade ju kunnat gå hur fel som helst.

Så, vad vill jag egentligen säga med den här historien? Givetvis att alla människor förtjänar en chans och att vi ibland måste påminna varandra om det. Oavsett om det handlar om människor som inte kan höra eller prata, eller om människor som ännu inte lärt sig språket eftersom de nyligen kommit till Sverige. Vi bär alla på förmågor och kunskaper, men om vi inte får chansen att visa det är det lätt att börja tvivla. Och ibland behövs det inte mer än ett samtal mellan två före detta grannar på en buss för att det ska bli rätt.

Sus Christenson
Verksamhetschef Framtidsgymnasiet och integrationsansvarig på AcadeMedia

#Integrationsblogg